Flera strukturella typer av motorcykelkoppling
Motorcykelkopplingar har följande strukturella typer:
(1) Våt fler-plåtfriktionskoppling Kopplingsenheten är nedsänkt i motorolja för att fungera och är uppdelad i tre delar: aktiv, driven och separerad. Motorns kraft drivs av ett kugghjul av-typ till drivkåpan. Det finns spår på lockets periferi. De fem skyltarna är inbäddade med friktionsplattor (aktiva plattor) av gummikorkfriktionsmaterial. Gupparna på ytterkanterna är placerade i spåren på drivkåpan. Den roterar sedan tillsammans som den aktiva delen av kopplingen. De fyra ståldrivna plattorna är förbundna med den fasta bassängen för de drivna plattorna genom inre tänder för att bilda den drivna delen.
(2) Automatisk centrifugalkoppling Denna struktur används på mopeder som Yamaha CY80, Suzuki FR50, etc., beroende på motorvarvtalet för att automatiskt styra separationen och inkopplingen av kopplingen. Kopplingen är sammansatt av aktiva, drivna och urkopplade ingreppsmekanismer. Den aktiva delen består av kopplingskåpa, tryckplatta, kopplingsplatta och så vidare.
(3) Strukturen hos automatisk koppling av skotyp- används i vissa mini-motorcyklar. Den aktiva delen är ett fast säte som drivs av vevaxeln. Det finns tre skoenheter på sätet, som är anslutna till det fasta sätet med en stift. Fjädern kommer att ansluta skon till det fasta sätet. Blocket dras mot mitten av vevaxeln för att upprätthålla ett visst gap mellan skoblocksenhetens skoplatta och den drivna delens kopplingsskiva. När rotationshastigheten ökar är centrifugalkraften som genereras av skoblocket större än fjäderns dragkraft, den kommer att kastas bort. När centrifugalkraften når ett visst värde kommer den att gripa in i kopplingsskivan, vilket genererar friktion för att driva den drivna delen att rotera och överföra kraft.